Race rapport - Fjällmaraton Sälen.

Igår skrev jag en summering om helgen, i hopp om att jag skulle kunna förmedla den där känslan som jag själv har fått uppleva. Tror knappast att den fullt ut gick att förmedla dock. Men jag tror ni förstår trots det, vilken fantastisk helg jag hade i Sälen! Eller har jag fel? Summeringen beskrev helgen i stort, lite om vad vi gjorde och hur det var att träffa fem personer jag aldrig någonsin träffat. Så långt är vi överens. Men jag skrev ingenting om loppet. Jo, några rader. Att jag genomförde det samt att jag sedan dess har dansat runt på rosa löparmoln. Jag förstår om du är nyfiken att få veta hur jag upplevde loppet, för det är du väl? Luta dig tillbaka och njut, för här kommer race rapporten av mitt Sälen Fjäll(halv)maraton 2016:

För att klargöra några saker, innan den här helgen hade jag redan bestämt mig för vissa saker: 

* Jag skulle genomföra loppet utan några som helst krav från mig själv
* Loppet skulle få bli något att minnas, så tid, hastighet eller liknande skulle inte alls vara i fokus
* Jag skulle vara där för att njuta av fjällen, löpningen och de fantastiska tjejerna jag lärt känna

Nå, hur gick det? 

Jag startar lugnt och pratar tyst med mig själv om att det är bättre att öka på slutet om så är fallet, för att behöva köra slut på sig själv redan från början är bara onödigt. Den första kilometern går att springa, jag känner efter och ser vad kroppen säger. Allt känns bra. Folk peppar varandra och småpratar om det som stundar. Efter 1 km börjar det gå uppåt. En rejäl slalombacke bjuder Lindvallen oss på. Jag går. Som resten av nästan alla deltagare. Eftersom jag inte riktigt är helt uppvärmd går pulsen upp ordentligt, det brinner fint i benen och jag börjar tänka onda tankar om vad jag faktiskt gett mig in på. Men jag biter ihop, andas, får ner pulsen och fortsätter uppåt.

IMG_0366 IMG_0364

Efter ytterligare några kilometer går det att springa igen. Det går inte alls fort. Benen värker fortfarande en aning från den branta slalombacken som jag precis lämnat bakom mig. Jag ser mig omkring, springer lätt, njuter av utsikten och faktiskt av allt annat runt omkring. Det är liksom alldeles perfekt. Benen pinnar på, över stenar, rötter och våta snåriga spår. När dryga 5,5 km sprungits dyker första vätskestationen upp. Jag tar några munnar av en sportdryck samt en halv banan. Sedan ger jag mig iväg igen. Här någonstans möter jag en annan tjej, vi börjar småprata och gör varandra sedan sällskap i några kilometer. Men hej så trevligt, så himla glad jag blir. Att ta sällskap med en främling bara sådär händer ju inte, men tydligen. I Sälen kan vad som helst hända. Jag är fortfarande väldigt pigg, kroppen svarar oerhört bra och vädret denna lördag är bara så jäkla underbart. Strålande sol från klarblå himmel.

Efter ytterligare några kilometers löpning, denna gången genom snäv skog och över spångar och blöta kärr, ja det hade regnat en hel del dagarna innan, var det dags för nästa slalombacke. Den här gången är jag förberedd. Kroppen är uppvärmd och jag tar backen med ro. Men jag har ändå ett rätt bra tempo. Snart är jag uppe på toppen. Stannar till en kort stund för att föreviga denna stund med några foton. Pustar ut och springer sedan vidare. Äntligen. Varje löpsteg jag får ta är fantastiska. Här minns jag att jag också började fundera över när kroppen skulle börja kännas av, allt kändes ju så oförskämt bra. Jag var pigg, benen gick av sig själva och kilometerna bara försvann en efter en. Funderade inte så länge på det. Ville liksom inte tvinga fram något. Jag valde att istället fokusera på känslan och den underbara utsikt som precis tornat upp sig framför mig. Milsvidd utsikt, fjäll så långt ögat kunde nå och solen i ansiktet. Magiskt.

IMG_0368 IMG_0370IMG_0375IMG_0379IMG_0380

Här nådde jag också loppets högsta punkt. 924 meter över havet. Ja ni fattar ju vilken utsikt vi hade under dagen. Finns liksom inte ord tillräckligt att beskriva. Den här sträckan fram till nästa vätskestation är nog den längsta raksträckan under loppet. En rätt seg svagt lutande backe som emellanåt känns i benen, men trots det väljer jag att springa, jag är fortfarande förvånansvärt pigg. När vätskestationen är nådd, efter 10,5 km, tar jag också där, några munnar sportdryck, en liten näve chips samt några klunkar vatten. Beger mig sedan vidare, nedåt till Storfjällsgraven.

Ja ni hör ju! Vad som helst kan hända i Sälen. De dryga 3 km som detta parti består av är också loppets mest tekniska del. Stenar till förbannelse och här är det tur att jag har balans. Springa går inte alls. Jag balanserar över stenar och försöker hålla mig på fötterna, jag lyckas! Skattar mig lycklig över att coremusklerna fått jobba en del i vår/sommar också. Dom behövdes kan jag säga. När Storfjällsgraven är passerad pustar jag ut och önskar verkligen att något liknande inte dyker upp igen. Det gör det inte. Däremot är de 2 km som är kvar till nästa vätskepaus (ja, ni kanske har märkt, jag delade upp loppet utefter vätskestationerna. Så mycket enklare, än att fokusera på allt på en gång) rätt kuperade. Stenar, rötter, upp och ned. Hård terräng helt enkelt.

IMG_0382

Vid den tredje vätskestationen, då jag sprungit 13,9 km börjar kroppen ge sig till känna. Knäna ömmar en del, förmodligen efter stenpartierna i Storfjällsgraven men också säkert av all annan kuperad terräng. Här dricker jag en hel mugg vatten, några munnar av sportdryck, mular i mig en näve chips och plockar med mig två dextrosol. Dom placerade jag i bröstfickan på väskan jag har på ryggen. Jag är rätt snabb iväg här också, vill inte alls stanna upp för länge. Jag vill hålla igång.

13,9 km är passerade och jag minns att jag tänkte, ”Jäklar! Jag kommer klara det här. Jag kommer genomföra min allra första halvmara i fjällen”. De tankarna är rätt speciella måste jag medge. Ett lyckorus infann sig. Men visst, här började kroppen helt klart kännas av. Sista stigningen på hela loppet väntade framför mig också. Jag kämpade på. Gav inte efter en sekund.

När sista backen var avklarad bar det av nedför. Men här blåste det storm också. Blåsten tryckte sig hårt från sidan och några vinglande steg togs ett par gånger. Kombinationen storm och trötta ben är inte den bästa kombon. Men jag pinnande på, jag ville bort från den värsta blåsten. Men det gick segt. Trots att det var svagt lutande nedför. Här uppe dök Linnea upp också, vi småpratade lite och hon berättade ganska snabbt för mig ”Mari, är det inga fler konstigheter på banan så klarar vi det här under tre timmar”. VA? Under tre timmar? Jag hade sedan dagen innan, då vi pratat om andras resultat på Fjäll(halv)maraton tidigare år insett eller faktiskt, intalat mig att springa i mål under tre timmar var inget jag skulle klara. Då faktiskt årets bansträckning skulle vara jobbigare än tidigare år. Men vet ni, det Linnea påstod där uppe på fjället väckte mig till liv. Jag fick ny energi. Från vart vet jag inte, men den fanns bara helt plötsligt där. Jag använde den.

IMG_0388IMG_0387

Vid 16,3 km väntade sista vätskestationen och jag var snabb att klunka i mig vatten och rycka åt mig en näve russin. De två dextrosolerna jag hade i väskan låg kvar på sin plats. En lätt terräng väntade och jag hade sällskap av Linnea en bit. Men när sedan sista slalombacken väntade, som faktiskt denna gången var nedför stack jag iväg. Under tre timmar var det. Jag skulle inte ha några krav på mig, inga alls. Men när möjligheten fanns att springa under tre timmar var jag bara tvungen att ta den. 

IMG_0389Det gick som sagt nedför. I nästan 2 km. Sjukt jobbigt med de trötta benen som bar mig. Men det fick göra ont. Jag var snart i mål. På vägen ned peppade jag några andra löpare, som jag faktiskt fick igång. Härligt. Det behövde jag. Benen rullade nedför, knäna värkte, jag tryckte på och helt plötsligt hördes speakern i målområdet. Ögonen fylldes med tårar. JAG skulle klara det! Jag skulle den 27 augusti 2016 springa min allra första halvmara i fjällen. I Sälen. Upploppet slingrade sig i serpentinvägar nedför och slutligen kunde jag lägga in den sista spurten på sista korta raksträckan som tog mig i MÅL!!!! Och där går Mari Eriksson i mål. På tiden 2 timmar och 46 minuter…. De orden glömmer jag aldrig! 

IMG_0390Detta är bland det största jag gjort. Det är bland det bästa jag gjort. Jag vill göra det igen. Jag kan! 

Fjällmaraton i Sälen 2016 är något jag kommer prata med mina barn och barnbarn om.
Jag kommer för alltid minnas det.

TACK! Men fasen, det är mig själv jag ska tacka. FAN vad jag är bra!

Fjällmaraton Sälen - Helgens summering.

Jaha! Vart börjar jag? Den här helgen kommer aldrig på ett rättvist sätt kunna summeras med enbart ord, den kräver nästan att man upplevt den. Men jag ska försöka summera den, för just precis, det här är en summering. Ingen race rapport. Den kommer imorgon, jag måste smälta allt ytterligare en dag..

Vid 16-tiden i fredags anlände jag till Sälen, Lindvallen. Efter nästa sju timmars resa och trots det var jag först på plats, sisådär en timme innan Ida, Malin och Linnea knackade på dörren till vår gemensamma lägenhet vi hyrt på Ski Lodge. Fyra tjejer som aldrig har träffats men ändå har koll på varandra har som ni förstår, otroligt mycket att prata om. Som vi pratade. Om allt mellan himmel och jord. Efter en stund när våra magar skrek efter mat begav vi oss till ICA och inhandlade allt vad helgens ha-begär skulle behöva. Pasta carbonara skulle i alla fall bli fredagens uppladdning inför lördagens lopp. Strax innan maten var klar anlände Jenny och Susanne också. Nu var vi alla på plats. Alla vi bloggande tjejer som sedan i mars laddat och peppat varandra inför detta.

MalinIdaLinneaMat Mat1

Kvällen fortlöpte. Carbonaran la sig fint i magen och därtill fick också lite godis och chips plats. Bästa uppladdningen alla gånger! Klockan närmade sig sovdags.. Efter någon timme med enbart löparsnack (jäklar så härligt det är att inte tjata hål i huvudet med allt träningssnack) där vi gick igenom banan och vad som kunde vänta oss dagen efter slocknade vi alla väldigt gott. Men givetvis en aningens nervösa.

6.30 ringde alarmet! En nervositet som nästan alla kunde ta på låg tät över hela Lindvallen, framför allt i lägenhet 406 där vi bodde. En rejäl frukost dukades fram och den intogs med lugn, men med lite tvång. Äta när kroppen skriker av nervositet är inte det optimala. Men personligen kände jag mig väldigt lugn. Jag hade redan innan bestämt att jag inte skulle göra en sådan stor grej av det här, jag ville genomföra det utan att lida och tycka det var förjäkla jobbigt. Jag ville ta det lugnt och njuta av det som lördagen bjöd på. I efterhand: Som jag har njutit!

Vi småpratade, peppade varandra, bytte om, velade några gånger över vilka kläder som skulle på. Vädergudarna bjöd på solsken men en himla blåst. För mig blev det långa kompressionstights, en t-shirt och en buff på huvudet. Strax innan starten stod vi alla samlade, långt fram i startfållan och tystnaden var ett faktum. Ingen sa något. Det var bara speakern som hördes när han räknade ner..5 4 3 2 1 PANG!…

groupiestartenEfter 2 timmar och 46 minuter var jag i mål. Mer än så får ni inte veta. Jag håller på race rapporten till imorgon. När vi alla var i mål firade vi med champagne och en hel del snack om hur jäkla underbar dagen varit. Vilket lopp. Vilken känsla. Vilket gäng. Vilken succé… 

champagne

Våra möra ben fick vila en stund innan en sen lunch intogs på Olearys. Burgaren jag beställde var just där och då bland det absolut godaste jag någonsin ätit. Jag ville bara skrika rakt ut. Av glädje.

Mat2image120

Jag, Ida och Malin hade denna kvällen också bokat in oss på banketten. Middag, underhållning och utlottning av finfina priser. Ska jag erkänna så var jag nog inte riktigt på plats. Inte Ida och Malin heller som jag förstått det efteråt. Fysiskt sätt var jag där men inte psykiskt. Jag var fast i min egna lyckobubbla som jag fortfarande faktiskt dansar runt i. Maten och efterrätten slank ner men sedan ville jag nog bara lägga mig. Kroppen ville sova men jag ville jubla!

Lamporna i lägenheten släcktes strax efter 22-tiden. Vi sa inte speciellt många ord. Alla var uppslukade av känslorna. Alla dansade runt i lördagens underbara lyckorus..

Söndagen startade vid 7.30 tiden. På stela en stapplade vi alla till frukostbordet. Åt också denna morgonen en rejäl frukost, som smakade helt fantastiskt. Vi pratade ännu mer löpning. Om lördagen, om loppet, om känslorna och allt annat som hade med lördagen att göra. Vilket liksom var huvudämnet hela helgen.

Vi packade ihop. Knöt ihop helgen med ett stort kramkalas och med orden ”VI SES SNART IGEN”.

Sex bloggande tjejer. Från ett samtal på facebook, till ett halvmaraton i fjällen, till lycka, till ny vänskap, till skratt och till nya framtida gemensamma äventyr. Vilken succé det blev. FAN vad glad jag är! Punkt.

Nu är jag åter på hemmaplan, åter på jobbet, åter till vardagen men med en helg jag alltid kommer se tillbaka på. Tack tjejer! 

/ M A R I

Dagen är här.

Klockan är strax innan 08 och frukosten är sedan en stund intagen. Jag sitter påklädd och klar och laddar det sista innan vi ska traska ner till startfållan. Starten går klockan 09. Ni är väl med och hejar på mig idag? Jag utlovar dessutom livebilder från fjället på min instagram..

Vädergudarna bjuder på solsken med kraftiga vindbyar idag. Jag håller tummarna att vinden lägger sig som en hjälpande hand i ryggen. Annars stundar säkert några finfina timmar på fjället.

Hur känns det då? – Jo! Jag är nervös. Men det är väl ändå så det ska vara. Eller hur? Men nu, nu kör vi. Hörs sen….

image

/ M A R I

Då bär det av till Sälen.

Det är inte för att överdriva jag skriver att jag är en aningens nervös. Konstigt vore annars kanske. Vad vet jag (?). Jag ska springa 21 km fjällöpning i Sälen med cirka 640 höjdmeter, vilket jag aldrig gjort tidigare. Distansen har jag sprungit, men det var runt Kungsholmen i Stockholm och där var höjdmetern typ lika med noll. Ni fattar. Ännu en sak, jag ska dessutom på denna resan träffa fem supertuffa tjejer som jag aldrig någonsin träffat. Vi ska bo, äta och allt annat ni vet man gör när man är under samma tak en hel helg. Nervös över det är jag inte, inte det minsta, jag har rätt bra koll på dom ändå! Men ja ni fattar, själva grejen liksom. Jag tror dock att helgen kommer bli finfin och en sådan som kommer stoppas in i minnesbanken..

Löpningen då? Jag är inte ute efter någon supertid, jag vill njuta, ta mig runt och komma i mål med en bra känsla. Ingen hets. Det är första gången jag springer något liknande och det vore dumt att förstöra allt med någon slags press. Rätt klokt tror jag!

Just här och nu sitter jag bakåtlutad på tåget, känner mig lugn och avslappnad. Första bytet sker i Gävle och destination Sälen når jag vid 16-tiden. Dagen består av resa, middag med tjejerna och bara en massa vila. På ryktesvägar har jag hört talas om en kväll med chips och annat gott också. Kan bli riktigt bra! Hoppas ni också har det lika fint.

Datorn kommer att följa med, så uppdateringar kommer ske under resan. Vi alla har nog massor att berätta. Ni hänger väl med? Vill ni följa med oss lite mer intimt kikar ni in på min Instagram, Mimmi44 heter jag där.

13516157_1067807833288771_8352331671150503003_n 13502023_1067807839955437_5660069253847900727_nBilderna är lånade från Fjällmaratons facebooksida. 

/ M A R I